TinkerBellan

Min blogg, Mina tankar, Mina bilder, Mitt liv

Kärlek

Kategori: Kärlek

min stora kärlek kom till mitt liv i mars 2006. Var fantastiskt att hitta den man verkligen kände att man ville dela resten av sitt liv med. Det kände jag starkt redan från början. Vi flyttade ihop snabbt o innan vi ens hade varit i hop ett år köpte vi vårt hus. Kan ju inte påstå att jag älskade huset från början, men med allt vi har gjort om och håller på att göra om så känns det verkligen som hemma.

När vi varit i hop ca 1 år blev jag gravid första gången. dock slutade den graviditeten i vecka 10, men vi fick en ny chans ca ett halvår efter det. Graviditeten gick väl ganska bra trotts mycket smärta här och var ja ända fram till vecka 25 iaf. då jag fick svår havandeskapsförgiftning och vår bebis fick komma till världen mycket tidigare än väntat, men allt gick bra och nu har vi en son som verkligen e full av energi.

Sådan kärlek han ger. Älskar honom mer och mer för varje dag. Och varje framsteg gör mej o hans pappa så lyckliga. för hur illa hade inte allt kunnat gå.

Jag tänker mycket på döden när det gäller barn. Många föräldrar förlorar faktiskt sina barn. Hur går dem vidare. Hade jag klarat att gå vidare? tror knappast det faktiskt.

Ju äldre Gabriel blir o ju större kärleken blir så blir även rädslan av att förlora honom starkare. Vissa nätter går jag upp o lägger mej på hans rum bara för att vara nära honom.

Jag tänker inte på att han ska dö av sjukdom eller så utan mest att han bara ska sluta andas.. precis så som han gjorde på sjukhuset när han var liten.

Jag har pratat med läkaren på Neo ang detta.. Och hon säger att hans andsningsproblem e en tid som e förbi. Han e stor nu. Hans lungor e nu färdigutvecklade, men ja.. ibland tänker jag ändå.. tänk om... tänk om han bara slutar andas.. tänk om han blir trött på att andas igen så som han gjorde när han var liten..

Läkaren har förklarat för mej många gånger att barn i hans ålder tröttnar inte på att andas.. allt e nu färdigt. inga outvecklade lungor o inga sömnapneer längre så hon säger att det kommer itne att hända..

Ja det e konstigt att man fortfarande har denna rädslan.. han blir ju ändå 2 år snart. den borde ha gått över. Hur länge ska jag ha den?






Tack för att jag fick få av mej lite... känns bättre nu..

Kommentarer

  • Emelie, Elliotts mamma säger:

    jamen precis, när de är äldre så kan man ju ställa ultimatum. Man kan som du säger säga att äter du inte så blir det ingen tv, låter du inte bli det där så får du inget lördagsgodis och så vidare.. längtar faktiskt lite smått efter den dagen man kan göra de ibland! förstår att du oroar dig- och det tror jag är helt normalt. Alltså jag oroar mig massor med- känner väldigt ofta och undrar ofta om man verkligen kan vara så här lycklig som man ändå är när man har en söt liten son..alltså- ibland så känns det som att man oroar sig för att nånting ska hända honom bara för att allt är så bra som i " för bra att vara sant" brukar ofta gå in o kika till elliott när han sover bara för att se så han ligger där och att han andas. Och detta kommer från mig som födde en frisk och välskapt son i v 39+3..så som sagt- alla småbarnsföräldrar oroar sig nog mer eller mindre- men kan tänka mig att de måste kännas värre för dig eftersom du var nära att förlora Gabriel då han föddes så tidigt som han gjorde.

    haha..gud vad jag tjötar på! blablabla hoppas att ni har en mysig kväll! Kramar

    2010-01-04 | 21:23:42
    Bloggadress: http://emlisch.blogg.se/
  • carlie säger:

    och du tror inte att dina attaker som du får kan ha nått med denna oro att göra?? Tror det hänger ihop faktist... Inte konstigt att du fick en massa attaker inatt efter att du skrivit detta... Den oro du känner är verklig och kan ge problem vilket jag tror att den har gjort.. Men det är bra att prata om det, vilket du gör här och med neo, det är ju ett sätt att bearbeta oron men hjälper det??

    2010-01-05 | 16:16:22

Kommentera inlägget här: