Sista söndagen innan allvaren sätter igång på riktigt..
Då jag åt av det goda igår för "sista" gången så blir det lugnare idag..

i morgon börjar jag med mitt pulver.. ja börja med pulver som jag gjort så många ggr förrut. men denna gången har jag ett slutdatum och det kommer säkert bli lite lättare tack vare det.

Alla tabletter man ätit, alla gånger man blivit ny medlem hos viktväktarna. lagt dyra pengar för att bli medlem i olika viktklubbar. Sattsat på GI. Alla lådor pulver man köpt. Och massa sökande på internett om snabba dieter. Alla gånger man har tänk nu ska jag ut o röra mej varje dag, men man har fått ont i varenda led i hela kroppen.

Kommer ihåg alla gånger man börjat med något.. Man har varit så taggad o så jävla duktig tills man har stannat på minus 10-15 kilo och man har inte gått ner mer.. o man har då gett upp och lagt av med att vara så duktig för man har känt att till vilken nytta e jag duktig nu då.. det händer ju inget.. fast jag vet att alla stannar ett tag in i viktnedgången, men att det tar fart igen, men vem har orkat vänta.?!

Det e skönt att man nu äntligen kommer kunna slippa "börja banta" typ 4 gånger om året.. o ha ont överallt.. Att kunna sova ordentligt utan att vakna för att behöva ta djupa andetag. Att troligtvis slippa migränen som har hängt över mej i flera år. Att ha ork o energi att kunna leka med mitt barn i det tempot som mitt barn vill leka i. Att kunna handla normala kläder utan att känna mej ledsen. Att visa mej utan att behöva skämmas, utan att känna mej utanför. Slippa känna att det e mej dem skrattar åt när jag går förbi.

dock e det många som tror att en operation e "slappe" utväg man tar. Det är det inte. Det e lika mycket kämpande med vikten även med en operation. Jag måste hela mitt liv tänka på vad jag stoppar i mej. Jag måste hela mitt liv ta vissa tabletter för att kroppen inte tar emot vissa viktiga ämnen efter en operation. Efter en operation e det extra viktigt att jag tänker på vad jag ger min mage. Jag kan inte ge dej det den fick innan. Då mår jag dåligt. Jag kommer aldrig kunna sluka i mej maten längre för då kommer jag må dåligt. Dock är det såhär att suget efter mat godis cola what ever sitter inte i magen.. det sitter i hjärnan. och jag kommer få tala om för min hjärna varje dag.. nej hjärna.. det ska jag inte äta.. nej hjärna det får jag inte dricka. Det kommer nog ta sin tid innan min hjärna lyssnar på mej o slutar vara sugen, Men jag ska klara detta..

jag ska klara detta....

Ni som kommenterar o dömmer mej får gärna göra det.. för jag bryr mej inte så mycket.. tycker bara det e sorgligt att ni inte förstår bättre.. O dem som dessutom dömmer mej anonyma. ja dem tycker jag ännu mer synd om.. tänk att man inte vågar stå på det man tycker..  e man verkligen värd att ha en åsikt då?!
det e verkligen illa..