min stora kärlek kom till mitt liv i mars 2006. Var fantastiskt att hitta den man verkligen kände att man ville dela resten av sitt liv med. Det kände jag starkt redan från början. Vi flyttade ihop snabbt o innan vi ens hade varit i hop ett år köpte vi vårt hus. Kan ju inte påstå att jag älskade huset från början, men med allt vi har gjort om och håller på att göra om så känns det verkligen som hemma.

När vi varit i hop ca 1 år blev jag gravid första gången. dock slutade den graviditeten i vecka 10, men vi fick en ny chans ca ett halvår efter det. Graviditeten gick väl ganska bra trotts mycket smärta här och var ja ända fram till vecka 25 iaf. då jag fick svår havandeskapsförgiftning och vår bebis fick komma till världen mycket tidigare än väntat, men allt gick bra och nu har vi en son som verkligen e full av energi.

Sådan kärlek han ger. Älskar honom mer och mer för varje dag. Och varje framsteg gör mej o hans pappa så lyckliga. för hur illa hade inte allt kunnat gå.

Jag tänker mycket på döden när det gäller barn. Många föräldrar förlorar faktiskt sina barn. Hur går dem vidare. Hade jag klarat att gå vidare? tror knappast det faktiskt.

Ju äldre Gabriel blir o ju större kärleken blir så blir även rädslan av att förlora honom starkare. Vissa nätter går jag upp o lägger mej på hans rum bara för att vara nära honom.

Jag tänker inte på att han ska dö av sjukdom eller så utan mest att han bara ska sluta andas.. precis så som han gjorde på sjukhuset när han var liten.

Jag har pratat med läkaren på Neo ang detta.. Och hon säger att hans andsningsproblem e en tid som e förbi. Han e stor nu. Hans lungor e nu färdigutvecklade, men ja.. ibland tänker jag ändå.. tänk om... tänk om han bara slutar andas.. tänk om han blir trött på att andas igen så som han gjorde när han var liten..

Läkaren har förklarat för mej många gånger att barn i hans ålder tröttnar inte på att andas.. allt e nu färdigt. inga outvecklade lungor o inga sömnapneer längre så hon säger att det kommer itne att hända..

Ja det e konstigt att man fortfarande har denna rädslan.. han blir ju ändå 2 år snart. den borde ha gått över. Hur länge ska jag ha den?






Tack för att jag fick få av mej lite... känns bättre nu..