TinkerBellan

Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli, när jag inte ens vet om du kommer att få leva? Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte och skriker i respiratorn, men det hörs inga ljud.

Hur ska jag våga älska dig när varje liten nedgång blir till ett avsked i mitt hjärta? När varje småsak - en bekymrad min, en pipande apparat - säger att det är dags att ta farväl?

Lilla vän, där ligger du alldeles ensam och har inte ens en mamma som förmår älska dig. Förlåt.

skriven av Tina http://prematurbloggen.wordpress.com/




Tror vi alla prematurföräldrar känner likadant. iaf kände jag såhär. var svårt att verkligen förstå att det var mitt barn som låg där.

jag kommer ihåg speciellt en sak o det var när sköterskan frågade vad vi skulle ge honom för namn. Och mattias sa Gabriel.. O jag sa direkt Nej Mattias ge honom inget namn. Tänk om han dör. Då kan vi inte ge vår nästa son det fina namnet Gabriel.  Kan säga att det tog ca 3 veckor innan man verkligen kände den dära otroliga kärleken för sitt barn. För man kände ju ännu puffar i magen. så man ville inte riktigt ta in i skallen att det faktiskt var min bebis som låg där o kämpade för sitt liv..

Hemskt att kalla sej för kärleksfull mamma när man en gång i tiden kände såhär...